En ny morgondag

På måndag far skolans treor iväg till ett antal olika platser i Afrika. Exakt vilka det är tal om vet jag inte, då det för det första inte rör mig och eftersom jag för det andra mest är intresserad av att de försvinner bort så långt från oss andra som möjligt.

Problemet med treorna är att de är del av experimentets (skolans särskilda fokus) inledningsskede, de är alphaversionen, tvåorna är betan och vi ettor är den färdiga produkten. Testproduktens bieffekter var givetvis större i inledningsskedet och följaktligen är treorna de med störst missbildningar.
I treornas ögon var skolan som vilken annan som helst. Det var få sökande och de som sökte hade knappast skolan som förstahandsval. Detta resulterade i faktumet att vår nya skolas första årskull var det som blev över från de andra; resterna och slammet. De är gapig och ohyfsade, vilket till viss del kanske kan förklaras med att de är fler pojkar än flickor i deras årskurs. Det är dock ändå ovanligt många flickor även där; i det avseendet är skolan unik, aldrig har en så stor andel flickor gått byggprogrammet (i min årskurs är vi i stort sett 50/50). Det är däremot ingen ursäkt, pojkar ska inte behöva vara buffliga. Dessvärre kan jag inte påstå att förklaringen ovan stämmer, flickorna i tredje årskursen är minst lika skräniga som pojkarna. Detta leder mig in på den förklaring jag tror är riktig. Flickornas samtalsämne nummer ett är sex och könssjukdomar, de kan ältar högljutt samma saker dag ut och dag in. Pojkarnas favoriter utgörs av t ex "öl" - vad är godast; norrlandsguld eller blågul? och flickor; ett intresse uttryck på de mest vulgära vis.
Detta härleder jag till bristande allmänbildning och att de är sorgligt okultiverade. Jag är inte den som tycker att betyg på ett bra sätt ger utslag för kunskap, men någonstans finns det ändå en gräns. När betygen börjar dyka ner under 100 poäng handlar det om mer än bara missanpassning och ett ogynnsamt skolsystem.

Få, för att inte säga ingen, har hört talas om och än mindre läst något av Sartre, Camus, Hesse, Kant eller Jung. På sin höjd får jag höra litet fnissande eller skratt när Freud nämns. Musiksmaken består av ett snävt urval hårdrock bland pojkarna och kommersiell radio hos de flesta flickor. Och när hjärndöda uttalanden som "Jag vore hellre nazist än kommunist" (jag vill inte förringa kommunismens brott, men dessa står sig slätt i jämförelse med nazismen) uppenbarar sig förstår jag att de inte har mer att tala om än sex och öl.

Nej, då är jag glad att mitt inflytande i min årskurs är så pass stort att jag kan leda dem bort från den dekadenta vägen treorna vandrar.
Glad att mina vänner inte är lika inskränkta och korkade som treorna, ledsen att afrikanernas nya hus kommer att falla sönder innan året är slut.