Nyår

Rubriken till trots inleder jag med att berätta litet om julaftonen och dess efterföljande dagar. Min far (mor är död) känner mig uppenbarligen inte särskilt bra, mina julklappar bestod enbart av saker med koppling till mitt gymnasieprogram (t ex en borrmaskin). Den lilla kraftansträngningen du behöver uppbåda för att ta reda på din sons intressen lade han inte ner någon tid på.

Men vidare till annat. Tiden som förflutit sedan terminsavslutningen har betingats av ensamhet så det är med glädje jag ser att nyårsafton är i antågande. Mina kamrater som varit bortresta återvänder hem för vår gemensamma kväll tillsammans. Det är hos vår litet runda vän Hjalmar vi ska tillbringa kvällen, med bastu och bad. Det är för oss något av ett mysterium hur Hjalmar, med sina anor, hamnade på byggprogrammet. Personligen tror jag att det handlar om det inte helt ovanliga tonårsupproret, han beslöt helt enkelt att bryta med familjens långa tradition av pappersvändning för att uppröra sina föräldrar. Vi klagar dock inte, Hjalmar är en mycket god kamrat och hans hus är en tacksam plats att koppla av på.

En dag i Afrika

Idag var vi ute i skogen för att lära oss hur de lever i Afrika. Till att börja med lärde vi oss att identifiera ätbara växter, så som blåbär och kåda. Hjalmar (som är tämligen obegåvad, men har ett gott hjärta) fiskade upp en flugsvamp från marken som en klasskamrat slängt ifrån sig, dumt nog tog han sig också en tugga. Detta resulterade i magont och Hjalmar begav sig hemåt.

Efter det lilla missödet blev vi informerade om hur du undviker minor. Utmattade och hungrig var det därefter dags för mat, bestående av tidigare funna växter. Då jag och Frank gjort upp eld kom Herman lunkandes uppför berget med ett vildsvin över axlarna. Han har med andra ord sitt MVG i hamn.
Albert sjabblade till grillningen och brände till råga på allt sin hand. Medverkande lärare konstaterade uppgivet att Albert inte skulle överlevt en dag i det förlovade landet.

En dag i Etiopien

Min projektgrupp ser just nu på en film om Etiopien. Vi blev just informerade om att afrikaner bor i hus av lera och pinnar. Onödigt, för det visste jag redan.
Mina annars pratsamma klasskamrater är tysta av häpnad, de hade inte en susning om att det stod så pass illa till. De ska genast sätta igång att köpa rättvisemärkt, så att afrikanerna slipper bo i sådana nedgångna hus.

Men det är okej, jag gillar dem ändå.

Hyveln

Idag råkade jag hyvla mitt finger. Det blev inte sådär lent som trä blir.

.

Dagen inleddes med ett prov. Nej, att kalla det prov är kanske att ta i. Faktum är att det över huvud taget inte rör sig om något sådant. Det är en vanlig uppgift i estetisk verksamhet - bild. Jag vet inte om det ter sig underligt i era ögon att vi på byggprogrammet har bild, men tro mig, det är fullt logiskt. Att teckna främjar kreativiteten och det är inte helt omöjligt att några av dessa studenter i framtiden går vidare till en arkitektutbildning.
Uppgiften består hur som helst i att vi ska teckna ett mindre hus, i förminskad men enhetlig skala förstås.

Mitt verk är tänkt att vara inspirerat av Edo-/Tokugawaperiodens (Japan för imbeciller) enkelthet, dessvärre är jag verkligen ingen mästare på teckning. Det står lika dåligt till med min förmåga inom det fältet som det gör för treorna inom tankeförmågans sfär.
Jag vägrar dock att ge mig utan strid, jag ska ge allt vad jag har för att lämna slagfältet som segrare.

Nu är jag tvungen att lämna er, nästa lektion ska just inledas.

En ny morgondag

På måndag far skolans treor iväg till ett antal olika platser i Afrika. Exakt vilka det är tal om vet jag inte, då det för det första inte rör mig och eftersom jag för det andra mest är intresserad av att de försvinner bort så långt från oss andra som möjligt.

Problemet med treorna är att de är del av experimentets (skolans särskilda fokus) inledningsskede, de är alphaversionen, tvåorna är betan och vi ettor är den färdiga produkten. Testproduktens bieffekter var givetvis större i inledningsskedet och följaktligen är treorna de med störst missbildningar.
I treornas ögon var skolan som vilken annan som helst. Det var få sökande och de som sökte hade knappast skolan som förstahandsval. Detta resulterade i faktumet att vår nya skolas första årskull var det som blev över från de andra; resterna och slammet. De är gapig och ohyfsade, vilket till viss del kanske kan förklaras med att de är fler pojkar än flickor i deras årskurs. Det är dock ändå ovanligt många flickor även där; i det avseendet är skolan unik, aldrig har en så stor andel flickor gått byggprogrammet (i min årskurs är vi i stort sett 50/50). Det är däremot ingen ursäkt, pojkar ska inte behöva vara buffliga. Dessvärre kan jag inte påstå att förklaringen ovan stämmer, flickorna i tredje årskursen är minst lika skräniga som pojkarna. Detta leder mig in på den förklaring jag tror är riktig. Flickornas samtalsämne nummer ett är sex och könssjukdomar, de kan ältar högljutt samma saker dag ut och dag in. Pojkarnas favoriter utgörs av t ex "öl" - vad är godast; norrlandsguld eller blågul? och flickor; ett intresse uttryck på de mest vulgära vis.
Detta härleder jag till bristande allmänbildning och att de är sorgligt okultiverade. Jag är inte den som tycker att betyg på ett bra sätt ger utslag för kunskap, men någonstans finns det ändå en gräns. När betygen börjar dyka ner under 100 poäng handlar det om mer än bara missanpassning och ett ogynnsamt skolsystem.

Få, för att inte säga ingen, har hört talas om och än mindre läst något av Sartre, Camus, Hesse, Kant eller Jung. På sin höjd får jag höra litet fnissande eller skratt när Freud nämns. Musiksmaken består av ett snävt urval hårdrock bland pojkarna och kommersiell radio hos de flesta flickor. Och när hjärndöda uttalanden som "Jag vore hellre nazist än kommunist" (jag vill inte förringa kommunismens brott, men dessa står sig slätt i jämförelse med nazismen) uppenbarar sig förstår jag att de inte har mer att tala om än sex och öl.

Nej, då är jag glad att mitt inflytande i min årskurs är så pass stort att jag kan leda dem bort från den dekadenta vägen treorna vandrar.
Glad att mina vänner inte är lika inskränkta och korkade som treorna, ledsen att afrikanernas nya hus kommer att falla sönder innan året är slut.

!!!

Dagen var ganska händelserik. Det intressantaste var förmodligen när klassens tjockis snubblade över vår hydda, som nära på var färdig. Han fick hjärnskakning och for till sjukhus under rungande skrattsalvor. Min grupp var mest sura, inte så mycket skratt från vårt håll. Flera veckors arbete borta på några sekunder. Stefan gav oss ingen lösning på problemet heller, det kan hända att vi tvingas börja om från början.

Vi får se hur det blir. Men vi kan nog alla kan enas om att Moses (tjockisen) är en riktig klantskalle. Det får avsluta det här inlägget, som inte blev särskilt långt.

Hur många...

Idag var en händelsefattig dag. Vi byggde hela dagen. Efter ett tag drog jag ett skämt.

Först sade jag:

Hur många svenska skolelever krävs det för att bygga en hydda?
Svar: Fem (vi är fem personer i varje grupp).

Och sedan fortsatte jag med:

Hur många afrikaner krävs det för att bygga en hydda?
Svar: Tvåhundra, och de gör ändå ett sämre jobb än polackerna (de saknar know-how!).

Det uppskattades tydligen inte. Klassen blev knäpptyst och jag förärades med ett besök hos rektorn. Där anklagades jag för rasism och han talade om respekt för andra människor till dess att jag inte orkade lyssna längre.

Min grupp ignorerade mig sedan hela eftermiddagen.

Stefan

Dagen inleddes med ett hårt pass med anknytning till vårt projektarbete. Sur och litet ledsen sen gårdagen arbetade jag i ett rasande tempo, och med mer än halva lektionen hade jag sågat tio plankor till vårt hus. Då kommer vår lärare, Stefan, förbi och talar om att de minsann är tre centimeter för korta. Jag måste börja om.

Stefan är skolans äldsta lärare, trots att namnet antyder annat. Det sägs att han är närmare sjuttio år gammal men det är inte någon vet säkert. Ett skäl till hans namn är att han faktiskt inte föddes som en Stefan. Hans fader var den andliga ledaren för ett kristet samfund i Kongo, där Stefan också växte upp, och på den tiden gick Stefan vid namnet Tuneeng. Varken Stefan eller hans fader är dock svart. Stefans fader är förresten död. Att Stefan döptes till Tuneeng beror helt enkelt på att Stefans fader ansåg att man skulle ta seden dit man kommer och anpassa sig. Han skulle alltså tycka att det vore synnerligen ohyfsat att som muslim ta med sig sina värderingar till Sverige.

När Stefans familj flytta hem till Sverige bytte han således till sitt nuvarande namn. Inte direkt, men när han märkte att namnet försvårade hans jobbsökande var det inget snack om saken, ett nytt namn var nödvändigt. Med tanke på sitt yrke valde han namnet Stefan.
Stefan är i byggjobbarvärlden ungefär vad Wallenberg är i entrepenörsvärlden, "instant succees", som en Wallenbergare mycket väl kunde ha sagt.

När Stefan sökte jobbet på detta gymnasium skulle namnet inte ha satt några käppar i hjulen. Det var snarare så att skolledningen var högst tveksamma till dess att Stefan tillkännagav vad han tidigare hette. Han och det faktum att han, liksom hans fader, har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikaner gjorde att skolan gladeligen tog emot (i hård konkurrens, givetvis) honom.

Jag vågar inte riktigt uttala mig om Stefan, men jag kan säga så mycket som att jag blev litet sur när han påpekade mitt misstag.

Efterföljande lektion var språkval, och det var antagligen lika tomt på de lektionerna som det brukar.

Sist på dagen bjöds vi på matematik. Mitt favoritämne.

Nej, nu skämtade jag litet. Jag har inte varit på de senaste fyra matematiklektionerna. Därför var jag ej heller på denna. Vi gick istället och handlade godis vilket jag håller som mycket mer produktivt än att tjafsa med pythagoras sats.

Att bygga Afrika

Ni som har varit med sen början vet ju att frågan "Var brudarna så fina som distinkt hade hoppats?" besvarades jakande. Det finns en relativt (i jämförelse med mina föregående skolklasser) stor population av vackra flickor, i synnerhet en flicka som överträffar alla de andra. Av nämnda flicka tilldelades jag idag en diss i form av osynliggörande. Jag gjorde förvisso exakt samma sak tidigare på dagen, men av fullt förklarliga skäl!

Nåväl, vidare till annat nu. Skolan jag beträder är en global skola, med syfte att utbilda oss i att tänka och känna med mindre lyckligt lottade. Vi har för närvarande ett produktivt utbyte med ett antal skolor i Afrika, byggare från vår skola erbjuds chansen att åka ner till ett afrikanskt land och lära sig om kulturen och konstruera t ex sjukhus eller andra sanitära faciliteter. I gengäld får vi ett fåtal afrikanska studenter varje år.

Det här, resan till Afrika (jag hade kanske hellre åkt till Korea, men Afrika är verkligen inte fy skam); projektet under tredje året, är vad hälften av all undervisning går ut på att förbereda oss på. Även det sker i projekt. Det nuvarande projektet handlar om att bygga, och valet stod mellan antingen en hydda (i princip några brädor som väggar och torrt gräs som tak, någonting annat är vi ännu inte kapabla till) eller en torrklosett.
Varför inte en lägenhetsbyggnad och vattenklosett kanske ni undrar?
Jo, det ska jag svara er, att det passar inte in i stadsbilden, varför de av hänsyn till den arkitekturella konsekvensens gjort detta val. Det skulle givetvis också gå åt ganska mycket arbete åt att bygga ett höghus.

Arbetet för min grupp går bra, frånsett att en flicka är oerhört envis och ganska så gapig. Vi valde förresten hyddan.
På geografilektionen diskuterade vi hur det kommer sig att afrikanerna har så dåliga hus. Slutsatsen blev bristande intresse och know-how. Framför allt know-how, know-how:en var den största boven. Det är där vi kommer in, vi ska allt lära dem.

Att bygga förtroende

Det här är en blogg tillägnad min gymnasiegång på det förbisedda byggprogrammet. Jag ska diskutera och reflektera över tillvaron och förhoppningsvis bidra till en mer positiv attityd gentemot detta program, som länge har fått utstå en fruktansvärt fördomsfull allmänhet.

På återseende!