!!!

Dagen var ganska händelserik. Det intressantaste var förmodligen när klassens tjockis snubblade över vår hydda, som nära på var färdig. Han fick hjärnskakning och for till sjukhus under rungande skrattsalvor. Min grupp var mest sura, inte så mycket skratt från vårt håll. Flera veckors arbete borta på några sekunder. Stefan gav oss ingen lösning på problemet heller, det kan hända att vi tvingas börja om från början.

Vi får se hur det blir. Men vi kan nog alla kan enas om att Moses (tjockisen) är en riktig klantskalle. Det får avsluta det här inlägget, som inte blev särskilt långt.

Hur många...

Idag var en händelsefattig dag. Vi byggde hela dagen. Efter ett tag drog jag ett skämt.

Först sade jag:

Hur många svenska skolelever krävs det för att bygga en hydda?
Svar: Fem (vi är fem personer i varje grupp).

Och sedan fortsatte jag med:

Hur många afrikaner krävs det för att bygga en hydda?
Svar: Tvåhundra, och de gör ändå ett sämre jobb än polackerna (de saknar know-how!).

Det uppskattades tydligen inte. Klassen blev knäpptyst och jag förärades med ett besök hos rektorn. Där anklagades jag för rasism och han talade om respekt för andra människor till dess att jag inte orkade lyssna längre.

Min grupp ignorerade mig sedan hela eftermiddagen.

Stefan

Dagen inleddes med ett hårt pass med anknytning till vårt projektarbete. Sur och litet ledsen sen gårdagen arbetade jag i ett rasande tempo, och med mer än halva lektionen hade jag sågat tio plankor till vårt hus. Då kommer vår lärare, Stefan, förbi och talar om att de minsann är tre centimeter för korta. Jag måste börja om.

Stefan är skolans äldsta lärare, trots att namnet antyder annat. Det sägs att han är närmare sjuttio år gammal men det är inte någon vet säkert. Ett skäl till hans namn är att han faktiskt inte föddes som en Stefan. Hans fader var den andliga ledaren för ett kristet samfund i Kongo, där Stefan också växte upp, och på den tiden gick Stefan vid namnet Tuneeng. Varken Stefan eller hans fader är dock svart. Stefans fader är förresten död. Att Stefan döptes till Tuneeng beror helt enkelt på att Stefans fader ansåg att man skulle ta seden dit man kommer och anpassa sig. Han skulle alltså tycka att det vore synnerligen ohyfsat att som muslim ta med sig sina värderingar till Sverige.

När Stefans familj flytta hem till Sverige bytte han således till sitt nuvarande namn. Inte direkt, men när han märkte att namnet försvårade hans jobbsökande var det inget snack om saken, ett nytt namn var nödvändigt. Med tanke på sitt yrke valde han namnet Stefan.
Stefan är i byggjobbarvärlden ungefär vad Wallenberg är i entrepenörsvärlden, "instant succees", som en Wallenbergare mycket väl kunde ha sagt.

När Stefan sökte jobbet på detta gymnasium skulle namnet inte ha satt några käppar i hjulen. Det var snarare så att skolledningen var högst tveksamma till dess att Stefan tillkännagav vad han tidigare hette. Han och det faktum att han, liksom hans fader, har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikaner gjorde att skolan gladeligen tog emot (i hård konkurrens, givetvis) honom.

Jag vågar inte riktigt uttala mig om Stefan, men jag kan säga så mycket som att jag blev litet sur när han påpekade mitt misstag.

Efterföljande lektion var språkval, och det var antagligen lika tomt på de lektionerna som det brukar.

Sist på dagen bjöds vi på matematik. Mitt favoritämne.

Nej, nu skämtade jag litet. Jag har inte varit på de senaste fyra matematiklektionerna. Därför var jag ej heller på denna. Vi gick istället och handlade godis vilket jag håller som mycket mer produktivt än att tjafsa med pythagoras sats.

Att bygga Afrika

Ni som har varit med sen början vet ju att frågan "Var brudarna så fina som distinkt hade hoppats?" besvarades jakande. Det finns en relativt (i jämförelse med mina föregående skolklasser) stor population av vackra flickor, i synnerhet en flicka som överträffar alla de andra. Av nämnda flicka tilldelades jag idag en diss i form av osynliggörande. Jag gjorde förvisso exakt samma sak tidigare på dagen, men av fullt förklarliga skäl!

Nåväl, vidare till annat nu. Skolan jag beträder är en global skola, med syfte att utbilda oss i att tänka och känna med mindre lyckligt lottade. Vi har för närvarande ett produktivt utbyte med ett antal skolor i Afrika, byggare från vår skola erbjuds chansen att åka ner till ett afrikanskt land och lära sig om kulturen och konstruera t ex sjukhus eller andra sanitära faciliteter. I gengäld får vi ett fåtal afrikanska studenter varje år.

Det här, resan till Afrika (jag hade kanske hellre åkt till Korea, men Afrika är verkligen inte fy skam); projektet under tredje året, är vad hälften av all undervisning går ut på att förbereda oss på. Även det sker i projekt. Det nuvarande projektet handlar om att bygga, och valet stod mellan antingen en hydda (i princip några brädor som väggar och torrt gräs som tak, någonting annat är vi ännu inte kapabla till) eller en torrklosett.
Varför inte en lägenhetsbyggnad och vattenklosett kanske ni undrar?
Jo, det ska jag svara er, att det passar inte in i stadsbilden, varför de av hänsyn till den arkitekturella konsekvensens gjort detta val. Det skulle givetvis också gå åt ganska mycket arbete åt att bygga ett höghus.

Arbetet för min grupp går bra, frånsett att en flicka är oerhört envis och ganska så gapig. Vi valde förresten hyddan.
På geografilektionen diskuterade vi hur det kommer sig att afrikanerna har så dåliga hus. Slutsatsen blev bristande intresse och know-how. Framför allt know-how, know-how:en var den största boven. Det är där vi kommer in, vi ska allt lära dem.

Att bygga förtroende

Det här är en blogg tillägnad min gymnasiegång på det förbisedda byggprogrammet. Jag ska diskutera och reflektera över tillvaron och förhoppningsvis bidra till en mer positiv attityd gentemot detta program, som länge har fått utstå en fruktansvärt fördomsfull allmänhet.

På återseende!