Konsten att bygga rasera ett sjukhus

Ny adress

2008-02-06T11:56:00.001-08:00

Jag har en ny adress där jag publicerar mina alster:

http://findinglivingstone.blogg.se/

Återkomsten

2008-02-04T23:29:00.000-08:00

Vistelsen i Dubai tycks ha stigit Hjalmar åt huvudet. Han har sen återkomsten lagt sig till med en helt ny attityd. Vid lunchen ska man mata honom med vindruvor och han arbetar knappt under lektionerna pga risken att smutsa ned sig. Albert som under hans frånvaro ångrat sig och velat be om förlåtelse för sitt beteende har inte givits något tillfälle av Hjalmar.
Då vi inte velat nedlåta oss till uppassare har Hjalmar nu tytt sig till Emil, en liten pojke vars självhävdelse inte tagit sig uttryck i de små människornas vanliga gapiga vis.

Han är istället av en annan typ, slicka uppåt sparka neråt, en karriärist, en person att utmärka sig genom strävan. Vi har att göra med en enträgen ung man, som alltså antagit rollen som Hjalmars passopp. Hjalmar är mycket nöjd och vi, hans tidigare vänner, föräras på vår höjd med högfärdiga blickar.

Men jag och Albert lider ingen nöd, ty vår nya klasskamrat Ernst förefaller vara en begåvning utöver det vanliga och därför ett sällskap som egentligen passar oss bättre än Hjalmar.
Vi frågar oss dock vad som kan ha gått snett i Dubai. Hur utvecklades Hjalmars tidigare ödmjuka överlägsenhet till detta? Jag föreställer mig att han så att säga försöker gottgöra för sin läggning, att han vill vara sin far till lags efter besvikelsen han mottog. Albert, som inte velat kännas vid Hjalmars homosexualitet sen incidenten på nyår, hävdar att hans far rätt och slätt fått nog av sin sons tonårsuppror.

Vinterhalvårets gissel

2008-01-23T05:37:00.000-08:00

När jag efter någon timmas läsning på Café Soda strosar runt på Hornsgatan möts jag av en underbar syn. Den mögliga porrbutiken Eros tycks ha slagit igen och numer pryds dörröppningen av en gayflagga. Jag kan knappast tänka mig något mer ironiskt. Frågan är hur det kan vara möjligt att röka ut den anskrämliga atmosfär och stank som butiken i många år ingjutit väggarna och hela dess omgivning med.

Revidering: Idag skymtade jag en skylt som sade mig att det endast handlar om en renovering, men frågan är fortfarande vad gayflaggan gör där. Har den alltid funnits?

Min vandring förde mig sedan längs Ringvägen, där Tantolundens under sommarhalvåret frodiga träd uppfyllde mig med den innerligaste önskan efter vårens grönska och om en annan härstamning.

Soul

2008-01-18T19:11:00.001-08:00

Soul förkroppsligar vår starkaste känsla, själens innerligaste begär. Kärleken, det flyktigaste av människans känslor. Den enda känslan som förknippats henne sen födseln. Varje text är en repris av första förälskelsen, första nekandet och första ömsesidiga förhållandet.

En fantastiskt tidlös föreställning om älskandet och samhörigheten, en oemotståndlig passion och känsla som genomborrar de hårdaste av hjärtan. I de sköraste stunder erinrar soulen dig om nyförälskelse och den bekymmerslöshet som förknippas med tillståndet. Den återställer din vitalitet, den är din flykt från verkligheten och din räddare i nöden.

Äh, jag återkommer imorgon då jag är i ett bättre tillstånd.

Subventionera mig?!

2008-01-18T08:41:00.000-08:00

Efter mycket om och men lyckas jag äntligen finna ett par skor jag skulle kunna tänka mig:

Haken är att de går för oskäliga 2200 kr!! Jag lovar att Hjalmar redan har tömt hela Pradas förråd i Dubai på osmakliga och kostsamma plagg, som det ändå visar sig att hans kroppshydda inte kan bära upp. Jag undrar när han ska förstå att det är oförenligt att vara tjock och ha snygga kläder.

Kvällen tänkte jag spendera med en stillsam månskenspromenad, ty Albert och resten av grabbarna är antingen med sina respektive eller borta från staden över helgen.
Det här blev ett inlägg av kortare slaget, jag har dock planer på att återkomma senare ikväll, då jag ska tala om soulens förträfflighet.

Fjalmar

2008-01-16T12:44:00.000-08:00

Ni är många som undrar om Hjalmar, vad som hände sen och så vidare. Saken är den att jag har varit alldeles för arg på honom för att kunna uppbåda tillräcklig koncentration för att skriva. Han har åkt till Dubai och ska bo hos någon slags shejk (förmodar jag) som hans far känner. Det sägs att huset inte ligger vid stranden, utan stranden ligger i huset.

Föreställ er ett hus många gånger vräkigare än det ovan.

Imorse vaknade jag upp till illvilligt regn och kyla, åt min nyttiga (så att jag håller mig smärt och fin) frukost, stoppade i mig min tabletter och for till skolan.

Hjalmar gick inte upp över huvud taget, åtminstone inte av egen maskin. Hans far var redan ute i staden då, förmodligen för att ligga med prostituerade (o ja, han sysslar otvivelaktligen med sådant).

Nä, det här går inte. Att skriva eldade upp mig igen. Jag kokar. Jag ger det ett försök imorgon igen.

Big trouble in Little China

2008-01-15T08:23:00.000-08:00

Återigen, förlåt! Jag har varit akut upptagen med att läsa Nietzsche, lyssna på pop och förbereda mig för en eventuell karriär som stadsplanerare:

Ovan är förvisso inte Afrika, men förutom länders olikartade arkitektur skiljer sig städer (eller så som de borde se ut) inte särskilt mycket. Spelet är dock oerhört verklighetstroget, precis som i den riktiga världen måste man tillgodose ett visst välfärdsmått. Det är exempelvis omöjligt att locka människor till din stad om du inte har ett gott rykte och lever upp till det. Nyckeln till detta är att kunna mätta sina invånare, bereda dem sjukvård och underhållning.
Som ni kan se på bilden har jag lyckats tämligen bra med det här området, men just som i verkligheten är det ofrånkomligt att det skapas slumområden:

Här, i utkanten av staden, samsas de mindre belevade med industrier och jordbruk, utan tillgång till ens den enklaste akupunktur eller örtmediciner. Samhällets utstötta eller de som med livet i insats spelar lyckans roulette.

Den vanliga och enklaste åtgärden för att (på pappret) höja attraktionsvärdet är då att smälla ett radda av likadana trädgårdar och annat krafs som inte kräver särskilt mycket underhåll:

En klart ledsam utveckling som jag genast ska rätta till!

Dock ska jag säga en sista sak innan jag än en gång lämnar er, snart kommer bloggen byta adress till blogg.se. Jag säger förstås till när den stunden är kommen.

jhjhjhk

2008-01-11T18:59:00.001-08:00

jhjhjhjhkgjmuu7yk,kkkkkk

Hur mår Hjalmar?

2008-01-04T09:02:00.000-08:00

Inleder med att be om ursäkt att jag hållit er på halster. Jag har som ni kanske förstår varit en smula upptagen den senaste tiden. Hjalmar är återfunnen, eller det var snarare så att han hittade hem själv (vi vill ju inte ge räddningstjänstemännen äran i onödan).

Det var igår förmiddag som änkan Silverstierna (ryktet säger att hon giftmördade sin man för att ärva hans pengar) sa sig skymta en figur misstänkt lik Hjalmar. Det var under ett parti bridge som hon plötsligt hörde ett skrik och en stor figur som i hög fart rörde sig bort från området. Polisen kan varken bekräfta eller dementera hennes iakttagelse då Hjalmar som sagt begav sig hemåt på egen hand.

Enligt polisens experter ska han dock ha rört sig mot skogen i utkanten av villaområdet, för att, i egna ord, "finna föda". I skogen ska han ha grillat sina medhavda korvar (Hjalmar har frys och kylskåp på sitt rum) och ätit bär. Han ska enligt sjukhusets undersökning vara välbehållen sånär som på den undernäringen han lidit, med tanke på att han levde enbart på korv och bär. Vi har alltså inte direkt någonting att oroa oss över. Jag lovar att återkomma när jag har pratat med Hjalmar, just nu är både han och hans familj för uppskakade för att tala om det som inträffat.

Den långa flykten

2008-01-02T09:16:00.000-08:00

På något vis har nyheten om Hjalmars avvikande sexualitet läckt ut. Olyckligtvis är håller hans familj hårt på sina konservativa värderingar och traditioner, och till dessa hör inte homosexualitet. Avslöjandet ledde till stort tumult, vilket grannskapet kan vittna om. Hjalmar ska enligt uppgift sedan ha sprungit in på sitt rum (det var redan kväll) och där konstruerat ett rep av lakan med vilket han tog sig ut ur huset med. Detta händelseförlopp är väldans tråkigt och hade tveklöst kunnat undvikas om inte Hjalmars föräldrar (fadern och hans nya fru) betett sig så pass taktlöst som de gjorde. Så här i efterhand är de förstås ledsna, men det är lätt att vara efterklok. Jag är dock ganska säker på att de kommer överrösa Hjalmar med dyra prylar när han återvänder (visst finns oron där, men det mesta tyder på att det är tillfälligt).

Tack och lov är övriga boende i Hjalmars förort relativt sysslolösa (ibland klipps en gräsmatta (nu är det ju dock vinter), någon gång är det företagskonferens) om dagarna. De kan därför hålla utkik efter min vän, och eventuellt också kolla sin trädgårdsbodar efter sjuttonåriga pojkar.

Eftersom detta är ett högst aktuellt och engagerande ämne kommer jag uppdatera så fort jag får ny information om utvecklingen.

Raketer och smällar

2008-01-01T05:06:00.000-08:00

Kvällen fortgick på ett underbart vis ända fram till då att Hjalmar verkade finna det lämpligt att bli litet närgången med Albert. Det gillade Albert inte och det hela slutade med att Hjalmar fick en rejäl snyting (fritiden spenderar Albert i boxningsgymmet, så han är en minst sagt bitig pojk), och rusade ut ur bastun upp till huset och slog upp ett ordentligt glas punsch. Klockan hade vid händelsen inte ännu slagit tolv men av hänsyn till båda parter for vi inåt staden och gick där skilda vägar. Jag hamnade i en mindre glamorös förort där jag litet lojt följde fyrverkeriernas väg mot himlavalvet, förföll i självömkan över händelsernas utveckling. Jag begav mig strax hemåt för en god natts sömn.

Det är min innerligaste förhoppning att Albert och Hjalmar kommer försonas i dagarna, det var förstås ett förvånansvärt taktlöst drag av Hjalmar att lägga in stöten just vid det tillfället. Om han nödvändigtvis ville ge sig i kast med sitt hjärtas önskning just den kvällen borde han inte bjudit in oss andra, jag hade givit min fulla förståelse för ett sådant beslut.

Nyår

2007-12-31T03:00:00.001-08:00

Rubriken till trots inleder jag med att berätta litet om julaftonen och dess efterföljande dagar. Min far (mor är död) känner mig uppenbarligen inte särskilt bra, mina julklappar bestod enbart av saker med koppling till mitt gymnasieprogram (t ex en borrmaskin). Den lilla kraftansträngningen du behöver uppbåda för att ta reda på din sons intressen lade han inte ner någon tid på.

Men vidare till annat. Tiden som förflutit sedan terminsavslutningen har betingats av ensamhet så det är med glädje jag ser att nyårsafton är i antågande. Mina kamrater som varit bortresta återvänder hem för vår gemensamma kväll tillsammans. Det är hos vår litet runda vän Hjalmar vi ska tillbringa kvällen, med bastu och bad. Det är för oss något av ett mysterium hur Hjalmar, med sina anor, hamnade på byggprogrammet. Personligen tror jag att det handlar om det inte helt ovanliga tonårsupproret, han beslöt helt enkelt att bryta med familjens långa tradition av pappersvändning för att uppröra sina föräldrar. Vi klagar dock inte, Hjalmar är en mycket god kamrat och hans hus är en tacksam plats att koppla av på.

En dag i Afrika

2007-10-08T06:18:00.000-07:00

Idag var vi ute i skogen för att lära oss hur de lever i Afrika. Till att börja med lärde vi oss att identifiera ätbara växter, så som blåbär och kåda. Hjalmar (som är tämligen obegåvad, men har ett gott hjärta) fiskade upp en flugsvamp från marken som en klasskamrat slängt ifrån sig, dumt nog tog han sig också en tugga. Detta resulterade i magont och Hjalmar begav sig hemåt.

Efter det lilla missödet blev vi informerade om hur du undviker minor. Utmattade och hungrig var det därefter dags för mat, bestående av tidigare funna växter. Då jag och Frank gjort upp eld kom Herman lunkandes uppför berget med ett vildsvin över axlarna. Han har med andra ord sitt MVG i hamn.
Albert sjabblade till grillningen och brände till råga på allt sin hand. Medverkande lärare konstaterade uppgivet att Albert inte skulle överlevt en dag i det förlovade landet.

En dag i Etiopien

2007-10-02T02:22:00.000-07:00

Min projektgrupp ser just nu på en film om Etiopien. Vi blev just informerade om att afrikaner bor i hus av lera och pinnar. Onödigt, för det visste jag redan.
Mina annars pratsamma klasskamrater är tysta av häpnad, de hade inte en susning om att det stod så pass illa till. De ska genast sätta igång att köpa rättvisemärkt, så att afrikanerna slipper bo i sådana nedgångna hus.

Men det är okej, jag gillar dem ändå.

Hyveln

2007-04-04T11:46:00.000-07:00

Idag råkade jag hyvla mitt finger. Det blev inte sådär lent som trä blir.

.

2007-03-16T04:40:00.000-07:00

Dagen inleddes med ett prov. Nej, att kalla det prov är kanske att ta i. Faktum är att det över huvud taget inte rör sig om något sådant. Det är en vanlig uppgift i estetisk verksamhet - bild. Jag vet inte om det ter sig underligt i era ögon att vi på byggprogrammet har bild, men tro mig, det är fullt logiskt. Att teckna främjar kreativiteten och det är inte helt omöjligt att några av dessa studenter i framtiden går vidare till en arkitektutbildning.
Uppgiften består hur som helst i att vi ska teckna ett mindre hus, i förminskad men enhetlig skala förstås.

Mitt verk är tänkt att vara inspirerat av Edo-/Tokugawaperiodens (Japan för imbeciller) enkelthet, dessvärre är jag verkligen ingen mästare på teckning. Det står lika dåligt till med min förmåga inom det fältet som det gör för treorna inom tankeförmågans sfär.
Jag vägrar dock att ge mig utan strid, jag ska ge allt vad jag har för att lämna slagfältet som segrare.

Nu är jag tvungen att lämna er, nästa lektion ska just inledas.

En ny morgondag

2007-03-10T06:54:00.000-08:00

På måndag far skolans treor iväg till ett antal olika platser i Afrika. Exakt vilka det är tal om vet jag inte, då det för det första inte rör mig och eftersom jag för det andra mest är intresserad av att de försvinner bort så långt från oss andra som möjligt.

Problemet med treorna är att de är del av experimentets (skolans särskilda fokus) inledningsskede, de är alphaversionen, tvåorna är betan och vi ettor är den färdiga produkten. Testproduktens bieffekter var givetvis större i inledningsskedet och följaktligen är treorna de med störst missbildningar.
I treornas ögon var skolan som vilken annan som helst. Det var få sökande och de som sökte hade knappast skolan som förstahandsval. Detta resulterade i faktumet att vår nya skolas första årskull var det som blev över från de andra; resterna och slammet. De är gapig och ohyfsade, vilket till viss del kanske kan förklaras med att de är fler pojkar än flickor i deras årskurs. Det är dock ändå ovanligt många flickor även där; i det avseendet är skolan unik, aldrig har en så stor andel flickor gått byggprogrammet (i min årskurs är vi i stort sett 50/50). Det är däremot ingen ursäkt, pojkar ska inte behöva vara buffliga. Dessvärre kan jag inte påstå att förklaringen ovan stämmer, flickorna i tredje årskursen är minst lika skräniga som pojkarna. Detta leder mig in på den förklaring jag tror är riktig. Flickornas samtalsämne nummer ett är sex och könssjukdomar, de kan ältar högljutt samma saker dag ut och dag in. Pojkarnas favoriter utgörs av t ex "öl" - vad är godast; norrlandsguld eller blågul? och flickor; ett intresse uttryck på de mest vulgära vis.
Detta härleder jag till bristande allmänbildning och att de är sorgligt okultiverade. Jag är inte den som tycker att betyg på ett bra sätt ger utslag för kunskap, men någonstans finns det ändå en gräns. När betygen börjar dyka ner under 100 poäng handlar det om mer än bara missanpassning och ett ogynnsamt skolsystem.

Få, för att inte säga ingen, har hört talas om och än mindre läst något av Sartre, Camus, Hesse, Kant eller Jung. På sin höjd får jag höra litet fnissande eller skratt när Freud nämns. Musiksmaken består av ett snävt urval hårdrock bland pojkarna och kommersiell radio hos de flesta flickor. Och när hjärndöda uttalanden som "Jag vore hellre nazist än kommunist" (jag vill inte förringa kommunismens brott, men dessa står sig slätt i jämförelse med nazismen) uppenbarar sig förstår jag att de inte har mer att tala om än sex och öl.

Nej, då är jag glad att mitt inflytande i min årskurs är så pass stort att jag kan leda dem bort från den dekadenta vägen treorna vandrar.
Glad att mina vänner inte är lika inskränkta och korkade som treorna, ledsen att afrikanernas nya hus kommer att falla sönder innan året är slut.

!!!

2007-02-15T06:52:00.000-08:00

Dagen var ganska händelserik. Det intressantaste var förmodligen när klassens tjockis snubblade över vår hydda, som nära på var färdig. Han fick hjärnskakning och for till sjukhus under rungande skrattsalvor. Min grupp var mest sura, inte så mycket skratt från vårt håll. Flera veckors arbete borta på några sekunder. Stefan gav oss ingen lösning på problemet heller, det kan hända att vi tvingas börja om från början.

Vi får se hur det blir. Men vi kan nog alla kan enas om att Moses (tjockisen) är en riktig klantskalle. Det får avsluta det här inlägget, som inte blev särskilt långt.

Hur många...

2007-02-07T09:11:00.000-08:00

Idag var en händelsefattig dag. Vi byggde hela dagen. Efter ett tag drog jag ett skämt.

Först sade jag:

Hur många svenska skolelever krävs det för att bygga en hydda?
Svar: Fem (vi är fem personer i varje grupp).

Och sedan fortsatte jag med:

Hur många afrikaner krävs det för att bygga en hydda?
Svar: Tvåhundra, och de gör ändå ett sämre jobb än polackerna (de saknar know-how!).

Det uppskattades tydligen inte. Klassen blev knäpptyst och jag förärades med ett besök hos rektorn. Där anklagades jag för rasism och han talade om respekt för andra människor till dess att jag inte orkade lyssna längre.

Min grupp ignorerade mig sedan hela eftermiddagen.

Stefan

2007-02-05T23:24:00.000-08:00

Dagen inleddes med ett hårt pass med anknytning till vårt projektarbete. Sur och litet ledsen sen gårdagen arbetade jag i ett rasande tempo, och med mer än halva lektionen hade jag sågat tio plankor till vårt hus. Då kommer vår lärare, Stefan, förbi och talar om att de minsann är tre centimeter för korta. Jag måste börja om.

Stefan är skolans äldsta lärare, trots att namnet antyder annat. Det sägs att han är närmare sjuttio år gammal men det är inte någon vet säkert. Ett skäl till hans namn är att han faktiskt inte föddes som en Stefan. Hans fader var den andliga ledaren för ett kristet samfund i Kongo, där Stefan också växte upp, och på den tiden gick Stefan vid namnet Tuneeng. Varken Stefan eller hans fader är dock svart. Stefans fader är förresten död. Att Stefan döptes till Tuneeng beror helt enkelt på att Stefans fader ansåg att man skulle ta seden dit man kommer och anpassa sig. Han skulle alltså tycka att det vore synnerligen ohyfsat att som muslim ta med sig sina värderingar till Sverige.

När Stefans familj flytta hem till Sverige bytte han således till sitt nuvarande namn. Inte direkt, men när han märkte att namnet försvårade hans jobbsökande var det inget snack om saken, ett nytt namn var nödvändigt. Med tanke på sitt yrke valde han namnet Stefan.
Stefan är i byggjobbarvärlden ungefär vad Wallenberg är i entrepenörsvärlden, "instant succees", som en Wallenbergare mycket väl kunde ha sagt.

När Stefan sökte jobbet på detta gymnasium skulle namnet inte ha satt några käppar i hjulen. Det var snarare så att skolledningen var högst tveksamma till dess att Stefan tillkännagav vad han tidigare hette. Han och det faktum att han, liksom hans fader, har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikaner gjorde att skolan gladeligen tog emot (i hård konkurrens, givetvis) honom.

Jag vågar inte riktigt uttala mig om Stefan, men jag kan säga så mycket som att jag blev litet sur när han påpekade mitt misstag.

Efterföljande lektion var språkval, och det var antagligen lika tomt på de lektionerna som det brukar.

Sist på dagen bjöds vi på matematik. Mitt favoritämne.

Nej, nu skämtade jag litet. Jag har inte varit på de senaste fyra matematiklektionerna. Därför var jag ej heller på denna. Vi gick istället och handlade godis vilket jag håller som mycket mer produktivt än att tjafsa med pythagoras sats.

Att bygga Afrika

2007-02-05T08:02:00.000-08:00

Ni som har varit med sen början vet ju att frågan "Var brudarna så fina som distinkt hade hoppats?" besvarades jakande. Det finns en relativt (i jämförelse med mina föregående skolklasser) stor population av vackra flickor, i synnerhet en flicka som överträffar alla de andra. Av nämnda flicka tilldelades jag idag en diss i form av osynliggörande. Jag gjorde förvisso exakt samma sak tidigare på dagen, men av fullt förklarliga skäl!

Nåväl, vidare till annat nu. Skolan jag beträder är en global skola, med syfte att utbilda oss i att tänka och känna med mindre lyckligt lottade. Vi har för närvarande ett produktivt utbyte med ett antal skolor i Afrika, byggare från vår skola erbjuds chansen att åka ner till ett afrikanskt land och lära sig om kulturen och konstruera t ex sjukhus eller andra sanitära faciliteter. I gengäld får vi ett fåtal afrikanska studenter varje år.

Det här, resan till Afrika (jag hade kanske hellre åkt till Korea, men Afrika är verkligen inte fy skam); projektet under tredje året, är vad hälften av all undervisning går ut på att förbereda oss på. Även det sker i projekt. Det nuvarande projektet handlar om att bygga, och valet stod mellan antingen en hydda (i princip några brädor som väggar och torrt gräs som tak, någonting annat är vi ännu inte kapabla till) eller en torrklosett.
Varför inte en lägenhetsbyggnad och vattenklosett kanske ni undrar?
Jo, det ska jag svara er, att det passar inte in i stadsbilden, varför de av hänsyn till den arkitekturella konsekvensens gjort detta val. Det skulle givetvis också gå åt ganska mycket arbete åt att bygga ett höghus.

Arbetet för min grupp går bra, frånsett att en flicka är oerhört envis och ganska så gapig. Vi valde förresten hyddan.
På geografilektionen diskuterade vi hur det kommer sig att afrikanerna har så dåliga hus. Slutsatsen blev bristande intresse och know-how. Framför allt know-how, know-how:en var den största boven. Det är där vi kommer in, vi ska allt lära dem.

Att bygga förtroende

2007-02-04T10:30:00.000-08:00

Det här är en blogg tillägnad min gymnasiegång på det förbisedda byggprogrammet. Jag ska diskutera och reflektera över tillvaron och förhoppningsvis bidra till en mer positiv attityd gentemot detta program, som länge har fått utstå en fruktansvärt fördomsfull allmänhet.

På återseende!